Då är årets viktigaste händelse avklarad.
Tjejmilen 2015!
Inte bara ett vanligt lopp, utan ett kvitto och ett avgörande på om min träning och strategi skulle fungera.
Jag ville inte bara acceptera, tacka och ta emot ett löparförbud från läkaren utan förklaring.
Jag ville själv ta reda på om det var möjligt att genom träning och viktnedgång, ändå kunna genomföra en mil.
Och det gick ju strålande!
Här kommer min löparberättelse från Tjejmilen 2015:
Vaknar upp pigg och pirrig i en hotellsäng på Royal Viking runt 8-tiden.
Känner mig glad och förväntansfull över att dagen äntligen är här.
Ligger kvar en stund för att inte väcka min man, men ålar sedan försiktigt upp ur sängen.
Klockan 9 är mannen tillräckligt vaken för att släpas med ner i frukostmatsalen, där ca tusen andra människor trängs.
Hittar efter mycket letande två lediga platser som mannen får bevaka, medan jag kastar mig in i kaoset där djungelns lag gäller.
Mycket godsaker att välja på, men är man inte tillräckligt snabb att roffa åt sig, tar det snabbt slut.
Jag motstår frestelsen från alla sötsaker och goda brödsorter och fokuserar på sånt jag vet magen klarar av och som ger mig energi.
En tallrik med ägg, äggröra, bacon, ost och lite grönsaker blir bra!
Efter frukosten blir det en kort promenad bort till Hemköp för att köpa kvarg och banan, som blir bra mellis ett par timmar innan start.
Tar det lugnt på rummet.
Plockar fram kläderna jag ska springa i samt packar ryggsäcken som ska med.
Den fylls med ombyteskläder, skor, vatten, målgångschoklad och koffeintablett.
Tar en dusch för att starta fräsch och sedan påbörjas plåstringsproceduren.
Compeed skavsårsplåster på båda hälarna i förebyggande syfte samt kirurgtejp övar alla tånaglar. (Det skyddar och förebygger blånaglar).
Byter om till löparkläder, kämpar med att få fast nummerlappen och konstaterar sedan nöjt att det är uppehåll och att vi kan gå ut till starten.
Varför ta tunnelbana när man har ben?
En promenad på ca 40 minuter, blir en bra uppvärmning.
Jag ville vara på plats en timme innan start och den tidplanen höll vi.
Starten gick kl. 14 och vi kom fram exakt kl. 13.
Himlen är grå men fortfarande inget regn.
Bananer, bananer...
Funktionärerna staplade drygt 30 000 bananer i prydliga rader och högar.
Mera bananer.
Hoppbananer.
Området myllrar av folk och högtalarna pumpar ut musik på hög volym och en bas som känns i magen.
Jag byter om till löparskor, sväljer en koffeintablett och ställer mig i toakön.
Man måste tänka på att ställa sig i kö i god tid! Gå ca en halvtimme innan du tror att du behöver gå.
Den långa kön ringlade sakta framåt och minuterna tickade iväg.
Jag hatar att stå i kö och roade mig därför med att värma upp under tiden.
Gjorde knäböj samt lite diskreta höftlyft och försökte att undvika att sparka någon i magen.
Kvart i två var jag klar.
Perfekt för att direkt gå till startfållan.
Jag lyckades ta mig fram till första ledet, utan att trampa ner alltför många på vägen.
Tänkte att det var en bra strategi att inta ledarpositionen från start.
Står man längre bak, är det jättetrångt när starten går och man kan knappt ta sig fram under de första minutrarna.
Men nu hade jag fri passage!
Två hurtiga tjejer från Actic försöker leda uppvärmningen från ett högt podium.
Inte så lätt när man står som packade sillar att utföra diverse konster....
Uppvärmning i grupp är inte min grej utan jag hoppade lite på stället under tiden.
Har alltid haft svårt för kordinerade rörelser och när jag väl har fått in en rörelse så har de andra för länge sedan gått över till något annat.
Och rör sig gruppen åt vänster, så går jag åt höger.
Nej, inte min grej helt enkelt.
Jag får leva på min uppvärmning i toakön!
Strax innan start lossar en funktionär på plastbandet och ber oss stå stilla.
Sedan lyder ordern "två steg framåt" och klungan som är på hugget stormar fram och funktionären får förtydliga med att ryta "TVÅ" och klungan lydde snällt och står sedan blixtstilla.
Alla står och pillar på sina pulsklockor och mobiler.
Så även jag.
Hängslen och livrem.
Pulsklocka och Runkeeper.
"30 sekunder till start"....
Alla aktiviteter stannar av och luften dallrar av helspända nerver och full koncentration.
Pistolskottet skär genom luften.
Pang!
Och där blev jag omsprungen direkt.
Jag måste öva på min startreaktion.
Men jag hängde med fint.
Alla tankar på att "ta det lugnt i starten" var bortglömda och jag öste på med ett leende på läpparna.
Efter ett tag fick jag dock ordning på mig själv, drog ner på tempot och fick koll på andningen.
Första kilometern gick snabbt och strax innan den andra började det ösregna.
Men jag var inne i min egen bubbla och det bekom mig inte ett dugg.
Jag hade hunnit bli varm och svettig så det var snarare skönt att bli lite svalkad.
Kepsen räddade upp situationen mycket bra och skyddade ansiktet från regn, vilket var skönt.
Mobilen var dock inte lika nöjd med vattenmängden och började krångla.
Jag fick lite panik och fick gå en kortare bit för att få ordning på eländet.
Det sammanföll med första vätskekontrollen, så jag tog en mugg vatten samtidigt.
Till största delen springer man på asfalt, men det finns en skön grussträcka i början av banan, som går genom en allé längs med en å.
Jättevackert att springa där och jag peppade mig själv till att passa på att öka farten, när det var skonsamt underlag.
Jag la mig i vänsterfilen och gjorde en del omkörningar och njöt av att faktiskt orka accelerera upp tempot.
Helt plötsligt dök skylten med 5 km upp.
Halva loppet avklarat och jag kände fortfarande ingen smärta från höften och inte ens ett knak från knäna.
Fantastiskt!
Men jag tog det lugnt i backarna och drog ner på tempot. Gick även kortare sträckor för att inte påfresta för mycket.
Det tog jag igen nerför sen.
Efter vägen blir man peppad av publiken och diverse underhållande orkestrar, mm.
Men jag tycker att det var något mer dämpad stämning i år och inte lika mycket musik som det brukar.
Vissa sträckor sprang jag i kompakt tystnad.
Kan säkert ha med vädret att göra.
De andra gångerna har det varit strålande sol.
Vid 7 km bjöds det på energidryck.
Jag tog en mugg i springande fart och hällde ut allt i ansiktet.
Lyckligtvis serverades det vatten lite längre bort, så jag kunde skölja mig ren.
Mot slutet började det gå ganska trögt men jag försökte hålla tempot.
Sista kilometern in till mål är vidrig.
En enda lång uppförsbacke.
Lite taskig bansträckning kan jag tycka.
Man är verkligen färdig att ge upp 500 meter från mål, då backen har sugit ur precis allt ur benen.
Men så skymtar man målfållan och det visar sig finnas ytterligare en växel för att kunna ta sig i mål.
Jag hinner skymta min man i publiken och ger honom ett lyckligt leende och tummen upp för att visa att allt gått bra och att alla kroppsdelar är i behåll.
Efter målgången kommer stelheten och jag vacklar mig igenom alla stationer.
Få medalj kring halsen, ta emot vattenflaska, greppa en banan och stappla fram till bordet med ostkaka.
Slår mig ner i gräset och äter glupskt upp allt som går att äta.
Känner mig otroligt nöjd med min insats.
Tiden 1:05:10 är det absolut snabbaste jag någonsin har sprungit!
Men den största behållningen är såklart att höften höll.
Vilken lycka!
Stinn på adrenalin har jag fortfarande en portion ork kvar för att promenera 40 minuter tillbaka till hotellet.
Där blev det ett varmt bad, lite strech och sedan däcka i sängen.
Planen på att gå ut och fira med lyxburgare på någon fin restaurang, ersattes med hämtburgare från Max, som åts i sängen.
Vad gör det. Vi kan fira på hemmaplan nu i veckan.
Beviset på att jag faktiskt klarade det.