Jag vet inte om det bara är jag som är så här exalterad och förväntansfull inför Tjejmilen.
Att jag tänker för mycket på förberedelser och upplägg och tar allt på för stor allvar.
Kanske onormalt?
Men jag gillar att planera, lägga upp en strategi och framförallt - vara förberedd!
Så funkar jag med vad det än gäller.
Årets lopp är det jag väntat och kämpat för under hela året.
Det blir ett kvitto och ett avgörande på min framtid inom löpning.
Ska läkaren få rätt? Att jag inte kommer/ska springa något mer?
För det är så det är sagt.
Jag har en höftskada och läkaren avråder från löpning, men kan inte förklara vad jag har för fel, varför jag inte ska löpträna, vad som kan förvärras och vilka risker jag tar.
(Den som vill läsa den långa och förklarande versionen av min skada, kan läsa inlägget "Höften som inte höll måttet" här ).
Därför har jag bestämt mig för att prova mig fram, testa gränserna och hjälpa mig själv på alla sätt jag kan komma på.
Det är jag skyldig mig själv och först efter det kan jag i så fall acceptera ett nederlag i form av att aldrig mer kunna springa.
För att ge mig de bästa förutsättningarna att lyckas, kom jag fram till två avgörande faktorer:
Gå ner i vikt och börja träna!
Det är det som är "Ett experiment på min kropp", som jag har som slogan i mitt bloggnamn.
Hur långt kan jag komma med dessa förändringar?
En viktnedgång gynnar såklart belastningen på höften och jag har lyckats gå ner nästan 15 kilo sedan i mars.
Det var då jag bestämde mig för att sluta äta choklad, godis och fikabröd och det har gjort underverk.
Träningen kan delas in i två inriktningar:
- Muskelbyggnad
Här handlar det om styrketräning för att bygga muskler och stabilitet på utsatta ställen. För min del handlar det om mycket fokus runt bål, länd och höft, för det är där jag behöver stöd och styrka. Muskler som avlastar höften och orkar bära upp mig.
Även knäna är prioriterade, då jag har haft kraftiga skador i båda vilket gör dem instabila och känsliga.
Jag har under ett års tid provat mig fram vilka övningar som funkar och ger bra resultat. - Kondition
Ska man orka springa en mil behövs en portion kondition.
Här har jag dock lyssnat på läkaren och har i princip undvikit all form av löpträning för att inte utmana och belasta höften i onödan.
Istället har jag nötit på crosstrainern, som är ett skonsamt alternativ till löpträning.
Jag har även tränat i roddmaskinen. Den är ypperlig att träna kondition i, men ger även en ganska komplett genomkörare av hela kroppen.
Så nu har jag gjort vad jag själv mäktar med och på lördag är det upp till bevis.
Jag vet inte vad rekommendationen säger inför ett millopp. Hur många mil "bör" man ha i benen innan?
Oavsett antal, så lär jag inte komma upp i det....
Inför Tjejmilen har jag bara varit ute på 4 (!) "löppass".
Varje löppass har innehållit 10 stycken intervaller på 1 minut, där jag har försökt öva in löpteknik och snabbhet.
Totalt får jag då ihop 40 minuters löpträning....
Inget man direkt skryter med alltså!
Sista veckan innan loppet är det viktigt att tänka till lite extra på träningen, för att optimera förutsättningarna på tävlingsdagen.
Jag vill ha lätta, pigga ben och en oöm kropp, som sprudlar av energi!
Alltså får torsdag och fredag bli träningsfria vilodagar. Promenader för att hålla igång är OK.
Idag hade jag planerat in ett sista löppass, men ändrade mig i sista stund.
Jag bedömde att skaderisken var för stor så här nära inpå. Dumt att riskera en förvärring av skadan.
Istället blev det en timmes promenad i morse och när jag kom hem fortsatte jag i gymmet med 45 minuter i crosstrainern.
Imorgon vill jag ha ett tufft benpass. Det blir utfallsteg, som jag har upptäckt ger bra effekt och styrka till ben och höft, samt knäböj för att stabilisera knäna.
Ett sånt pass brukar ge mig mycket träningsvärk, men då har jag nästan hela veckan på mig för återhämtning.
Måndag till onsdag får bli en blandning av promenader och crosstrainer.
Sömn och mat är också viktiga detaljer.
Eftersom jag är benägen att få migrän när jag ska iväg på något roligt, så är fokus på att stressa så lite det bara går i veckan samt komma i säng i tid.
Jag ska se om jag kan få till en massagebehandling också. Det ger en skön avkoppling och är bra för musklerna.
Möjligen är jag ute för sent, så det blir svårt att få en tid, men jag har min foam roller hemma som jag ska jobba lite med varje dag.
Mat kommer jag äta som vanligt.
Det är "bara" en mil och inför det krävs ingen extra kolhydratladdning.
(Men jag har köpt något som är lite i ropet och ska ge en extra kick. Jag berättar vad det är i ett eget inlägg. Första dosen tog jag i dag).
Utrustningen, dvs kläder och skor ska vara bekväma och insprungna.
Check på den.
Vädret kan jag inte påverka och just nu verkar det växla mellan strålande sol eller hällregn.
Något där mittemellan hade varit optimalt.
Mulet med solglimtar och vindstilla.
Men det blir som det blir.
Jag känner mig redo och det ska bli så roligt!
Inatt drömde jag t o m om Tjejmilen.
Men det var snarare en mardröm.
Jag var sent ute och fick springa till starten, men hann inte fram förrän min grupp redan startat och funktionären drog för bandet.
Jag frågade när nästa start skulle bli och det var först om 40 minuter.
40 minuter!?
Jag bröt ihop och började grina, så funktionären lät mig krypa under bandet och jag kunde springa ikapp gruppen.
Under tiden försökte jag få på min Runkeeper, som inte ville funka.
Pulsklockan hade jag glömt.
Panik! Jag kan inte springa ett lopp i blindo. Jag måste ha koll på tid och fart!
Kom fram till gruppen relativt fort, då de stod helt stilla i en lång kö i väntan på att få passera en trång, djup ravin.
Jag blev förvånad över att terrängen visade sig vara så svår och kände mig frustrerad över att vara fast längst bak i en kö. Blev stressad av att förlora så mycket tid!
Klarade ravinen och kom därefter fram till massa stegar uppsatta i en hög ställning.
Köbildning igen...
Irriterade mig på att folk gjorde det så svårt för sig. De skulle upp med fötter och ben på stegarna och på så sätt klättra sig fram, trots att stegarna hängde i luften horisontellt.
Själv klarade jag hindret elegant genom att gå armgång, men jag funderade allvarligt på om jag verkligen var på rätt lopp.
Det kändes inte som Tjejmilen...
Efter stegarna bar det av in genom en restaurang där man inte fick nudda golv.
Jag balanserade på bord och bänkar och klev över bestick och så äntligen vaknade jag!
Ja jag låter ju lite som ett psykfall.
Kanske att jag tar detta på lite för stort allvar ändå?
Det är ju inte direkt Diamond League jag ska delta i....
