Jösses vad trött jag är nu.
Gått enligt stegräknaren ca 2 mil och varit ute och i rörelse hela dagen.
Har i princip syreförgiftning.
Man blir trött av frisk luft.
Så frisk den nu kan vara i en storstad...
Vi letade oss ner till Tiergarten.
En stor vandringspark.
Magiskt vackert men inget som går att fånga med min usla mobilkamera.
Färgerna är mycket djupare och mer färgsprakande i verkligheten.
Höst är vackert.
Vi utforskade nya områden i dag av Berlin.
Gick och gick och inte ett matställe inom synhåll.
Panik.
När Hauptbahnhof äntligen dök upp och vi åter befann oss i civilistationen så sprang vi dit.
Det måste finnas mat på en centralstation av den kalibern.
Inte den mest romantiska platsen, men vi är båda två lika beroende av mat, så när förmågan att föra en konversation upphörde förstod vi att det bara är att ta första bästa ställe.
Det blev asiatiskt och var helt OK.
Sen orkade vi gå vidare.
Här i Berlin är det McFit som gäller istället för McDonalds.
Själv kör jag för närvarande McFluffy metoden och satte njutningsfullt tänderna i en Schocko-fudgetarte.
Sen kände jag mig fluffig och nöjd.
På hemvägen till hotellet tänkte jag svänga förbi en trevlig liten chokladbutik som heter Leonidas.
Goda krokant- och nougatpraliner till humant pris.
Till min stora bestörtning insåg jag att affären var borta!
Mannen som snabbt anade katastrof och förstörd kväll drog mig vidare till den lyxig gallerian Lafayette.
Vi kryssade snabbt och rutinerat genom avdelningarna med dyra parfyrmer, väskor värda en mindre förmögenhet och klockor värda ännu mer, för att ta rulltrappan ner i bottenvåningen.
Där mataffärerna brukar hålla till.
Mitt eget lilla paradis.
Jag bryr mig inte om modekläder eller skor.
Det är ätbara saker som glädjer mig.
Gärna i gourmetklass.
Och här hamnade vi i gourmethimlen de lux.
Jösses vad mycket godsaker....
Jag blev så tagen att jag inte ens kom mig för att fotografera härligheten.
Vad jag köpte?
Ingenting.
Så blir det alltid när utbudet passerar alla rimliga gränser.
Det blir så överväldigande för mig att jag inte kan ta in allt och ännu mindre välja något att köpa.
Jag vandrar runt i timmar med troligtvis tefatsstora ögon och suger in intrycken.
Stannar till vid någon hylla, klämmer lite på någon produkt, trycker näsan mot pralindiskens glasruta för att se bättre, flytta på människor som står i vägen...
Ja till slut gav jag upp och vi gick ut.
Och vad hittar vi då?
Jo ett café som säljer Leonidas praliner!
Helt galet ju.
Kvällen räddad.
(Men jag måste motvilligt erkänna att de var sötare och inte så goda som jag mindes dom).
Resten av dagen och kvällen återges i kommande inlägg.
Nu orkar jag knappt hålla ögonen öppna.
Vi har det i alla fall jättebra och njuter av att vara lediga!
Inser att vi har för kort tid på oss för att äta på alla ställen som vi hittat under dagen.
Men man kan ju alltid åka tillbaka hit en annan gång.
Tre dagar kvar!