Jag har alltid älskat att promenera!
Det är mitt sätt att slappna av och låta huvet vila.
Nu på senare tid har jag märkt att inte ens det hjälper.
Det är som att hårddisken där inne har fått obegränsade freespins och kan inte sluta snurra.
Jag får också ofta påminna mig själv om att andas.
Ja inte så att jag dör om jag inte gör det, men att andas på rätt sätt, lugnt och djupt ner i magen och inte bara med korta flämtningar i halsgropen.
Vi bor otroligt fint nere vid Mälaren i Västerås och jag är tacksam för de fina morgonpromenader jag kan göra där.
Det är bara några futtiga meter ner till vattnet.
Vem blir inte lycklig av att börja dagen med att möta soluppgången?
Går jag till vänster kommer jag till Öster Mälarstrand.
Då passerar jag en skogsdunge.
Så här såg det ut morgonen efter att en mindre storm dragit fram på natten.
Så här såg det ut morgonen efter att en mindre storm dragit fram på natten.
Tur man inte var ute då.
Den här rackaren hade nog fått sig en flygtur från närliggande balkong eller tomt.
Fortfarande fullt med båtar.
Går jag till höger kommer jag till Lögarängen.
Tomt på badgäster den här årstiden.
En and som kommer ljudlöst glidande.
Rofyllt.
Här ska jag slå mig ner någon gång och njuta av stillheten.
På morgonen hinner jag inte.
Det är fint att gå åt vilket håll jag än väljer.
Bron vid hamnen bjuder på utsikt in mot city och stadshuset.
Att ta en kvällspromenad funkar också, men är lite mörkare.
Men mysigt det också.
Trots underbara omgivningar har jag kommit på vad jag saknar.
Skogen!
Jag älskar skogen!
Många kan tycka att skogen är skrämmande, men jag tycker tvärtom.
Där känner jag mig trygg.
Har ängnat åtskilliga timmar i min barndom, vandrandes i skogen för att upptäcka pinnar, stenar och blommor.
Under tonåren upplevde jag skogen till häst.
Att rida ut tidigt en morgon i skogen, medan morgondimman ännu ligger tät över ängarna är magiskt.
Tystnad, ett med naturen, doften av blöta löv, fräscha granbarr och frisk luft...
Härligt!
Jag måster återta skogen.
Därför har vi infört en ny söndagsrutin.
Vi åker till Björnön, som är ett naturreservat med motionsspår.
Kanske inte helt optimalt med tanke på att många åker dit, så i spåret kan man möta både hundar, barnvagnar, rullatorer och en gång dök det faktiskt upp från ingenstans, ett gäng grodmän...?
Men vissa sträckor är man helt ensam och kan uppleva en härlig stillhet.
Första gången vi gav oss ut på milspåret missbedömde vi tiden lite och hur fort det blir mörkt på kvällen.
Kunde heller inte gå på för fullt för då skulle mitt huvud sprängas.
Det var ljust när vi började men ganska fort började solen att dala.
Tack och lov hittade vi fram till ett annat spår som hade belysning, så vi lyckades ta oss i mål.
De andra gångerna har vi startat tidigare.
Mycket tidigare.
Vädret har varit fantastiskt!
De sista gångerna har jag småjoggat istället för att gå.
Det har gått bättre och bättre.
Så skönt att studsa fram på mjuka stigar istället för hård asfalt.
När man kommer fram till det lustiga trädet så är det nära till mål!
Efter att ha klarat milen med mördarbackar är det gott med mat från Chucky Burgers!