Nu är det gjort

Nu är märket borttaget och jag känner en enorm lättnad.

 

Det gjorde mig glad att främmande människor kan vara så snälla.

 

Det gick bra men jag var otroligt nervös.

Vankade av och an i väntrummet.

Kunde inte sitta still.

Ett bultande hjärta och kallsvettiga handflator.

Frös till is när jag hörde min läkares röst när hon pratade med en kollega om att hon var på väg till operation.

"Operation"....

Jag ska ju bara ta bort ett märke, inte operera!

Det är stor skillnad i upplevelse mellan de uttrycken.

I alla fall för mig.

 

Blev ännu mer nervös när det visade sig att vi inte skulle gå in i behandlingsrummet, utan faktiskt gå bort till något hon kallade operationsrummet.

Jag blev invisad i ett rum längst ner i korridoren och möttes av två glada sköterskor, som var till tänderna utrustade som att det faktiskt skulle ske en operation där.

Förkläde, hårhätta och plasthandskar upp till armbågarna.

Men va sjutton?

Det var inget jag hade förväntat mig och det fick mig verkligen ur balans.

Nåja, jag var väl inte direkt väbalanserad innan, men nu blev det ännu värre.

Jag förklarade snabbt att jag är jätterädd och tycker det här är väldigt obehagligt och sedan la jag mig på britsen.

De sänkte ganska omgående mitt huvud för att undvika svimning.

 

Sköterskorna och även läkaren var jättegulliga och gjorde sitt bästa för att distrahera mig.

Med jämna mellanrum knuffade de lite på mig för att kolla att jag var vid medvetande.

Jag vägrade nämligen titta utan blundade hela tiden.

Min man var också med och han hade en lugnande hand på mitt ben.

Inte så illa egentligen.

Min man höll i ett ben, två sköterskor uppe vid mitt huvud som pratade lugnande och så läkaren på mitten som tog sig an mitt märke på magen.

 

Magen spritades och sedan kom ena sköterskan med en stor operationsduk som skulle fästas på magen.

Men hur avancerat skulle det gå till denna gång?

Jag är van att läkaren sköter det själv utan några större krusiduller och här står ett helt team och pysslar med operationsrelaterade saker.

Men det är bara att låta det hända.

Kanske bättre att de är så noga och försiktiga försöker jag trösttänka.

 

Värst är bedövningssprutan.

När den har tagit så känns inte resten.

Läkaren snålade inte med medlet utan stack mig 8 gånger och la en dos som säkert skulle fälla en mindre elefant.

Det var jag bara tacksam över även om det sved.

Sen var det över!

Jag syddes med fyra stygn och ska tillbaka om två veckor för att få dem borttagna.

Svar beräknas om 4-5 veckor.

 

En vanlig människa hade säkert rest sig upp och gått till jobbet efter det här.

Själv var jag totalt slut och stapplade på ostadiga ben därifrån.

Glad och lättad, men trött.

Tacksam över att jag tagit ledigt resten av veckan för att kunna hämta mig.

 

Fick förstås migrån också.

Av anspänningen.

Men det var väntat.

 

Jag har tagit det lugnt och slitit rejält på soffan framför TV´n.

Även läst ut en bok som jag började på somras.

I går vågade jag mig ut på en promenad för att få lite luft.

Härligt!

 

Det gör faktiskt inte alls ont i såret.

Kan känna att det drar till lite om jag vänder mig i sängen eller vrider mig, men annars ingenting.

 

Nu blir det så klart en nervös väntan på svaret, men jag väljer att inte tänka på det.

Svaret blir som det blir oavsett om jag går och mår dåligt under tiden, så det är lika bra att koppla bort det.

Får försöka i alla fall.

 

Något jag inte hade tänkt på, är jag inte får träna innan stygnen är tagna.

Jag får inte lyfta, anstränga mig eller bli svettig.

Vilket inte ger så bra förutsättnignar för att träna med andra ord....

De ville även att man tar det lugnt två veckor efter, men om det bara är av kosmetiska skäl så bryr jag mig inte om det. Jag har så många ärr på kroppen redan och detta på magen syns ändå inte, så det gör inget.

Men har det med läkningen att göra, så får jag såklart ta till mig det.

 

Men den stora frågan är, vad gör jag nu när jag inte får träna??

Jag vill ju träna!

Tack och lov får jag ta promenader i alla fall.

Bara jag inte blir svettig.

Alltid något.

Säkert nyttigt att ta det lugnt också. Kanske jag kommer bli piggare av det i slutändan.