Ja det blev en 3-dygnsmigrän i alla fall.
Trots medicin vaknar jag med bultande och pulserande huvud morgon efter morgon.
Jag är oerhört less på hur migränen tidigare har styrt mitt liv och hur många dagar per år som den har tvingat mig till total avskärmning.
Men på senare tid har jag lärt mig att acceptera och leva med smärtan istället för att den ska få ta över.
(Jag har även lyckats ändra på vissa saker i mitt beteende som gör att migrändagarna faktiskt har minskat).
I såna här långdragna fall där medicin inte hjälper på första försöket, gör det varken till eller ifrån om jag går och lägger mig eller inte.
Den går inte över ändå, utan det är bara att låta tre dygn passera.
Så nu försöker jag leva så normalt jag bara kan och vara med på det jag orkar istället för att dagarna ska spillas bort.
Är det riktigt illa så går det så klart inte, men jag har lärt mig att förskjuta det värsta till kvällen då jag kräkfärdig kan gå och lägga mig.
För att klara dagen tar jag två treo och lever sedan med ett tryckande lock över huvet och flimmer för ögonen.
Det bultar och känns, men jag är ändå med.
Mitt ansiktsuttryck är spänt och jag är trögare än vanligt i mina rörelser och uppfattningsförmåga, men jag är med.
Och det är det viktiga.
JAG bestämmer över min dag och inte migränen.
Mitt val.
Att träna är dock uteslutet.
Jag har provat vid flertalet tillfällen och det var ingen höjdare.
Det förhöjda blodtrycket som ansträngning ger, matar bara på migränen till högre höjder.
Däremot är lugna promenader i friska luften välgörande.
Så på förmiddagen var jag och mannen ute på en riktig långpromenad och njöt av det fina vädret.
Nästan så jag glömmer smärtan emellanåt eftersom det är så skönt att få röra lite på sig och andas friskt syre.
Vi tog med de överblivna korvbröden från filmkvällen i fredags och i bästa pensionärsanda matade vi förtjusta änder.
Skönt att få en insättning på motionskontot trots allt.
1,5 timmes lunk och drygt 10 000 steg istället för att ligga nerbäddad.
Bra bonus!