Nedräkning till Tjejmilen 2015!
Bara nio dagar kvar.
Som en del i förberedelsen tänker jag tillbaka på de två tidigare loppen jag har gjort för att minnas känslan.
Jag tänkte att jag kan skriva en "Löparberättelse" och den första blir från Tjejmilen 2013.
Det var första året jag sprang och jag hade ingen aning om hur stort loppet faktiskt är och vilket härligt arrangemang det är runt i kring detta.
Det blev lite av en positiv chock att på tävlingsdagen se Gärdet myllra av tusentals människor.
Jag hade nog aldrig sett så mycket folk på en och samma plats tidigare.
Jag hade inte tränat speciellt seriöst eller mycket inför loppet.
Men några veckor i förväg åkte jag och mannen en tidig söndagmorgon ut till Djurgården för att provgå banan.
Först kändes det nästan som att jag fuskade, men jag lär ju inte vara ensam om att provspringa ute på Djurgården. Jag valde att se det som en seriös förberedelse.
Jag gillar att så långt det går, veta om förutsättningarna innan.
Banan är inte direkt hemlig, utan finns fiffigt tillgänglig på Tjejmilens hemsida.
Nu blev det tyvärr ingen vidare upplevelse att provgå banan.
Efter en kort stund började det spöregna.
Och då menar jag verkligen SPÖREGNA!
Det regnade så mycket att man inte kunde gå rak, utan fick gå böjd och stirra ner i marken som snabbt översvämmades av vattenpölar.
Så jag såg inte speciellt mycket av banan...
Kanske straffet för att jag försökte "fuska"?
Men vi fullföljde banan och satte oss sedan i bilen, totalt plaskblöta och genomdränkta.
Det positiva i det hela var att det kändes som att vädret åtminstone inte skulle bli ett problem.
För värre än så här kan det knappast bli.
Tävlingen går på lördagen och vi bodde på hotell fredag till söndag för att vara på plats i god tid och kunna hämta ut min nummerlapp dagen innan.
En liten mysweekend.
Vi bodde på Quality Hotel Globe, som var det officiella Tjejmils-hotellet det året.
Vi fick ett fint rum i den nyrenoverade delen med ett bankande nybyggesprojekt direkt utanför fönstret.
Tack och lov jobbade de inte på helgen.
Minns att jag tyckte hotelltvålen såg ut som en jättestor Vicks Blå.
Var exalterad över att få min livs första goodie bag!
Den innehöll bl a plåster, majskorn och oliver....
Köpte mig en påse Tjejmilsmüsli.
På kvällen åt vi en fiskgryta i hotellets restaurang.
Så mycket mer blev det inte den dagen.
Jag hade hemsk migrän.
Som alltid när jag ska vara med om något roligt.
Tog ett piller, bäddade ner mig tidigt och hoppades på att det skulle gå över till dagen efter.
Det gjorde det tyvärr inte.
Hade sen start på eftermiddagen, så kunde gå och äta frukost ganska sent.
Sen la jag mig på sängen igen med kudde över huvudet och försökte vila.
Att ta mer medicin på dagen funkar inte, men jag brukar ta två treo.
De kan tillfälligt mildra smärtan något.
Stannade kvar på hotellet så länge det gick och tog sedan tunnelbanan ut till Djurgården.
Jag mådde nästan illa och fick lite halvpanik på den fullpackade tunnelbanan.
Höll mig i en stolpe, lutade mig mot mannen och försökte låta bli att hyperventilera.
Koncentrerade mig på att andas och härda ut.
Svetten rann.
Till slut var vi framme och jag blev helt hänförd av synen som mötte mig.
Jag har inga bra bilder, men det var ett myller av folk så långt ögat kunde nå.
Runt 30 000 deltagare var på plats.
Började med att ställa mig i kön till de blåa, oinbjudande bajamajjorna.
Efter att ha kommit knappt hälften i kön insåg jag att jag inte skulle hinna och fick skippa den lilla aktiviteten.
Vi var helt enkelt för sent ute och det blev lite stressigt och kaotiskt innan jag hittade vart startbåsen var.
Väl där kändes det väldigt roligt.
Stämningen runt om kring skingrade huvudvärken något.
Jag förberedde min pulsklocka och Runkeepern på mobilen.
Strategin var att springa de första 5 km lugnt med en puls under 150, gärna runt 130-140.
Det gäller att hushålla med kraften så den räcker hela vägen.
När jag slog igång pulsklockan visade den 156...
Troligen till följd av migrän och nybörjarnerver.
Så den planen sprack alltså innan jag passerat startlinjen.
Startskottet gick och massan segade sig ut från startområdet.
Det är väldigt trångt och vill man springa från början bör man placera sig långt fram.
Man lär sig med tiden.
Det var en enorm glädje och peppning längs vägen av hejande människor och orkestrar med varierande musikutbud.
Man blir verkligen framlyft av applåder och hejarrop, så härligt!
jag tyckte det var jättkul, men var lite ledsen och frustrerad över hur jag mådde.
Kände att jag kunde ha gett så mycket mer om jag inte hade haft migrän.
Gick i alla uppförsbackar för att inte trigga blodtrycket ännu mer i huvet men annars försökte jag jogga på i sakta mak.
Vädret var helt fantastiskt, men kanske inte ur min synvinkel.
Gassande sol och klarblå himmel.
Det pratades om värmerekord.
Helt otroligt hett för att vara i september!
Jag såg till att dricka vid alla fyra vätskekontroller. Tog en mugg vatten att dricka och mugg att hälla över huvuet för att kyla ner mig.
Lite så där coolt som jag sett proffsen göra.
Banan är vacker att springa och helt plötsligt närmade sig målgången.
Jag tror att jag hade en önsketid på under 1 timme och 10 minuter, men med tanke på migränen så var det inte att tänka på.
Jag var nog mest glad över att klara mig i mål.
När jag passerade målet stannade jag till för att fippla med min mobil. Med solen i ansiktet var det svårt att se och jag ville stänga av Runkeepern för att få den rätta tiden.
Då började folk runt omkring mig skrika att målet var längre fram!
Men va sjutton?
Jag sprang ju genom en "målbåge".
Men det visade sig att målet var några "bågar" längre fram och jag fick snopet sätta fart igen.
Så klantigt nybörjarfel.
Där tappade jag lite tid, men i det stora hela var väl inte de sekunderna avgörande...
Tiden blev 1:18:46.
Och så fick jag äntligen mitt livs första medalj!
Jag var glad och upprymd efter målgången och började genast planera för revansch året därpå!
